Skola och utbildning

-         Vad säger Du om dagens skola?

Skolan är ju så mycket för oss. Den är ju i skolan vi får den helt nödvändiga kunskapen att skriva och räkna ch att tänka själv; den är vårt första möte med samhällets tvång (vi har ju skolplikt) och den är dessutom en långvarig läroplats för socialt beteende. Man kan väl lugnt säga att skolan är samhällets viktigaste institution!

Då blir det ju med naturnödvändighet också en mycket omdebatterad plats med många intressenter: eleverna själva, deras föräldrar, lärarna och till sist samhället som är avnämare av de produkter skolan presterar i form av studenter och yrkesmän och -kvinnor. Det finns så många särintressen och så mycket känsla i skolan. Det räcker med att se tidningsrubrikerna en vanlig vecka i GP eller HN. Dåliga betyg, orättvisa betyg, bristande kunskaper mellan olika skolor, lärare som luggar elever och elever som slår ned lärare, stölder, bötning osv, osv. Det verkar som om ingenting fungerar i dagens skola.

Samtidigt lämnar ju en årskull elever skolan varje år för att gå ut i livet, arbeta eller studera vidare. Sverige har ju också ingenjörer, tandläkare, snickare, bilmekaniker och sjuksköterskor som utbildats i systemet. Helt fel kan det alltså inte vara.

-         Var någonstans ligger då problemet? Det finns ju en livaktig, tidvis nästan hätsk, debatt om skolan

Det förefaller mig som om problemet ligger i avsaknad av konsekvens i skolans värld. Det finns ingen riktigt rak linje i den skolpolitik som bedrives av dagens regeringsparti. Vi får inte glömma bort att den gamla ”pluggskolan” med sina fel och brister men också med massor med förtjänster nedmonte-rades av en rad socialdemokratiska regeringar. Politikerna Olof Palme och Ingvar Carlsson har här ett stort ansvar. Man kan inte mäta elevers kunskaper och färdigheter med utgångspunkt från att alla är likadana. Alla människor har samma människo­värde, men de har verkligen inte samma förutsättningar och anlag.

-          Betygens vara eller inta vara har stötts och blötts i decennier. Skall man ge betyg i sjuan, i femman eller rentav i tvåan?

Jag inser att betygen kan upplevas som verkligt stressande av många elever. Så länge jag vet har "betygsstressen" varit ett omdebatterat ämne. Jag vill dock hävda att det inte är betygen i sig som är problemet, utan elevers och lärares oförmåga att få bra betyg! Betygen är ju ett mått på hur väl eleverna har inhämtat kunskaper. Eleverna går ju i skolan för att lära sig något. Om man inte vet om det har lyckats, om målet för kunskapsinhämtningen har uppnåtts, så har man ju heller inget mått på hur skolan har lyckats. Man får inte glömma bort att det på sätt och vis är eleverna själva som sätter betygen.

-           Jag trodde att det var lärarna som satte betygen ...

Jo, men i betygsättningen mäter ju läraren hur väl eleven har lyckats med att lära sig! Och då är vi tillbaka i ruta "Gå". Lärare och elever har egentligen ganska klara roller: Läraren lär ut - eleven lär in! Det är ju det som är skolans huvuduppgift: Att lära ut! Betygsdiskussionen har enligt min mening fått ta alldeles för mycket plats. Låt oss avdramatisera betygen!

-          Det låter ju bra: Avdramatisera betygen. Förenklar du inte diskussionen nu?

Jo det gör jag. jag är medveten om att Rom inte byggdes på en dag, men målet måste vara att vi får någon form av mätning av kunskaperna som eleven tillägnat sig. Detta kallas betyg. Ett sätt att göra betygsprocessen mindre traumatisk är att ge betyg oftare. Varje månad kan man ha ett prov med betyg. Det har ju fungerat förr. Efter ett tag blir processen med inlärning - prov - betygssättning naturlig och då kommer ett dåligt betyg att förlora sin stora vikt. Dessutom vänjer sig eleven vid att få sina kunskaper mätta vid fler tillfällen, varför proven förlorar sin aura av rättsprövning med påföljande Dom.

Felet ligger kanske i att en del lärare gör en tävling av klassens resultat. tävlingar är OK när deltagarna själv är med på det, men det är ju inte alltid fallet i skolans värld. Det medför att eleverna måste vara tillräckligt mogna för att förstå betygens syfte.

Betygen skall vara ett mätinstrument, inget annat.

-          Ja, men hur blir det då för de elever som ständigt får dåliga betyg? IG-stämplingen förstör självförtroende och studiemotivation.

Så är det nog, men problemet ligger ju inte i betygen! Betygen är ju symptomen på att något är fel - inte sjukdomen själv! Får en elev dåliga betyg beror det ju på att han/hon inte lyckats nå det uppsatta målet, att tillgodogöra sig kunskaperna som krävs enligt läroplanerna. Då är det ju det som får åtgärdas, inte att spola betygen. Det är fel att skjuta budbäraren. En elev som ständigt har dåliga betyg har ju problem på ett eller annat sätt. Kanske hon/han har valt helt fel inriktning i skolan. Kanske han/hon är föga studiemotiverad av ett eller annat skäl som som i så fall får åtgärdas i den mån det faller inom skolans ram.

Utan betyg får vi aldrig reda på detta. Har man ingen ribba så vet man inte hur högt Kajsa Bergqvist hoppar.

Jag ser betygen som en integrerad del av skolarbetet. Som en omistlig del av skolans organisation.

När skall man börja skolan? När är eleven tillräckligt mogen för

att förstå  betygen? Mitt barnbarn Thomas funderar på saken

i sin franska skola.

-          Har Du fler synpunkter på skolan ?

En hjärtefråga för mig är mobbningsproblematiken. Jag har själv varit utsatt för mobbning under min skoltid, fast då hette det inte så och ansågs inte vara något problem, utom möjligen för offret …

Jag vet precis hur en mobbare uppträder, varför han gör det och hur han ser ut. Det finns gott om mobbare i samhället och jag känner igen dem direkt! Däremot vet jag inte hur man blir av med dem. Den i botten ganska osäkra människan som drar billiga poäng genom att trakassera någon annan som på ett eller annat sätt visar en blotta. Jag upphör aldrig att förvånas över att det ofta – men inte alltid – är de duktiga eleverna, de intelligenta och arbetsamma eleverna, som blir offer och som låter sig bli offer. Det värsta är dock när mobbarna ger sig på de svaga kamraterna, de som kanske lider av övervikt, underpresterar i skola och i idrott och eller har något annat fysiskt handikapp. Råkar de illa ut har de ofta inte en chans.

Överhuvudtaget är det svårt för en elev att värja sig när han/hon en gång har blivit stämplad. Vad offret än gör, så blir det fel. Livet blir ett rent h-e, och i skolans värld kan man ju inte rymma – vi har ju skolplikt. Mobbningsoffret är tvunget att gå till skolan och bli utsatt för spott och spe, elaka kommentarer och ofta t o m fysiskt våld. Har man inte maximal social kompetens så blir livet till rent inferno.

-           Har Du någon lösning på det då ?

Nej, jag önskar verkligen att jag hade det. Jag tror att varje mobbningsfall är unikt och måste behandlas som sådant. Generella lösningar förefaller inte fungera. En sak är dock säker: Det är utomordentligt viktigt att de vuxna inte dras med. Det händer ju att en lärare eller idrottsledare undslipper sig kommentarer som mobbarna med glädje tar till sig och gör till sina egna. De vuxna i skol- och idrottsvärlden måste i stället vara uppmärksamma på att mobbning förekommer. Och mobbning förekommer överallt! Det är som ogräs. Om en vuxen ser att något barn utsätts för mobbning eller uteslutning är det hans eller hennes skyldighet att göra något. Det är inte något som ”löser sig själv”. Det är inte något som beror på det mobbade barnet. Mobbning är ett övergrepp som utförs av s k kamrater till en människa. Det är dessa ”kamrater” som får tas om hand. I allmänhet går det inte att ”prata med” mobbarna, de tar igen det på offret efteråt. I stället får man praktiskt hålla isär mobbare och offer, inte ha dem i samma grupper eller klasser och ingripa på något sätt varje enskild gång ledaren/läraren blir uppmärksam på att trakasserier, stickkommentarer eller sådant förekommer.

Det är vårt ansvar som vuxna att skydda de barn vi är satta att taga hand om!